“Ja, det som fick mig att storkna var när jag sedan kom med ett par skivor melon.. “Är det kärnor i?” “Nää, de tog ja bort.” Sen kommer nåt flygande på mitt knä. “Nåt flög på mig! Typ en fluga eller nåt..” “Nä det var en melonkärna.” VA?!?! “Va?” “Ja men jag siktade inte på dig! Jag siktade ut i luften bara”. Fanskapet har alltså snärtat iväg en kärna, medvetet, ut i luften. När jag frågar vad vi har för nytta av en melonkärna på golvet svarar han “Ja men den åker väl med i nästa dammsugning?” Tänk så sällan vi skulle behöva dammsuga om jag lyckades uppfostra min karl!”

“Aggie skulle plugga. Motivationen var låg. Fick en lysande idé, jag måste ju diska! Så ut i köket.. Diskar lite, skyndar mycke, och slinter med diskborsten. Slår in fingertoppen i stora köttkniven. Och jag som har blodfobi!!  Ensam hemma, tänk om jag tuppar av? När jag ser första droppen rusar jag in på badrummet, och sköljer vatten på.. Det gjorde saken värre, för då såg jag ju att det blödde.. Så som alla små 7åringar hade gjort, ringer jag mamma..  Hon var inte på jobbet.. Så jag ringer Hannes, samtidigt som jag rusar iväg ut på stan med en handduk tryckt om fingret. Den har blött igenom, så jag irrar gatan fram med en handuk i handen, vit och rödgråten i nyllet Lite pinsamt! Tillslut ramlar jag mer eller mindre in på vårdcentralen och piper “hjääälp!!” och får direkt komma in o träffa en sköterska.. Hon springer efter en läkare, och redan då strömmar tårarna.. Hur mycke blöder de egentligen?! “Oj, här rinner tårarna, bättre de rinner än att blodet gör det!” skojar läkaren som kommer in. Han fattade i alla fall min fobi, och varsnäll mot mig. Jag fick välja… spruta eller… Inte spruta!!! De fick helt enkelt ett alternativ bort direkt. Istället fick de tejpa, eftersom jacket satt över leden.. Sen fick jag en skena, och stort bandage.. Ajaj!! Inga fler köksbestyr för mig!! Och definitivt inte när jag är ensam hemma.. Fast det var bra o få det tejpat sa läkaren..Hade varit värre o komma dit, få ett plåster o gå hem “